i don't feel like a sell out

När man tittar på en riktigt läskig skräckfilm (rysare också för all del) så får man oftast den här läkiga känslan inom sig, man börjar helt plötsligt bli orolig för saker som man innan filmen inte alls tänkte på.
Exempel: när man har sett en vampyrfilm, helt plötsligt finns det skuggor i hela lägenheten som KAN vara dracula, som helst plötsligt har kommit för att döda en, precis som han gjorde nyss i filmen.

I ens undermedvetna vet man såklart att det här inte är sant. vampyrer finns inte. punkt slut. Men ändå kan man inte sluta tänka på "TÄNK om dom skulle dyka upp"
Helt ärligt mina vänner, om jag en dag sa: igår såg jag en vampyr.
skulle ni tro mig?
knappast.
Fast det kanske bara är jag, jag blev tillochmed skraj efter första gången då jag hade sett jurassik park. Helt plötsligt fanns möjligheten att dinosarier kan hoppa in genom vårat badrums fönster.
silly, i know.

Många andra exempel finns också, som är så mycket mer trovärdiga. Sånt som många skräckfilmer är uppbygda på: en flicka är ensam hemma, en mördare har gömt sigi garderoben och hon är död...

Varje gång jag ska sova ensam hemma MÅSTE jag kolla i vårat lilla badrum och under beas säng, det bara är så.
Tanken från alla filmer man har sett finns alltid där.

Men, är det egentligen så konstigt att man kan vara rädd för sånt som KANSKE inte finns?
Det är vetenskapligt bevisat att allt fler mord i världen sker baserat på filmhändelser, alltså sånt som har en gång varit i ett manus i en film.

Mer oprovoverade mord händer också, som det där med 8: åringen som blir krivhuggen påväg hem från skolan. För mördaren har blivit nekad psykvård (fast han en gång har sökt den)

Blir man attackerad på dagtid vill jag inte ens tänka på vad man kan bli på kvällstid, säger jag som alltid går hem själv vid ca 2 på natten varje helg....

En lösning på allt detta vet jag inte, men det tåls att tänka på!