i don't feel like a sell out

Sandra skrev en jäklig bra fråga häromdagen i sin blogg, Vem är egentligen ensammast i sverige?
Finns det personer som verkligen inte har någon? Dom har ett jobb men inga jobbkamrater dom pratar med mer än nödvändigt, ingen fru/man, inga barn. Inga övriga vänner.
Ibland när dom pratar med kassörskan i affären drömmer dom om att hon kanske, bara kanske bryr sig om dom inte kommer dit och handlar något mer.
Hon börjar kanske undra.


Alla har haft såna tankar, försök inte förneka det. Jag har haft det så har ni med. Bryr sig ens vänner lika mycket som man tror dom gör? Om dom nu gör det, varför sårar man varandra? Ibland sårar man en vän omedvetet, det händer. Man ber om ursäkt, man går vidare.
Man bedrar sin partner, det händer, man kanske går vidare.

Men händer det om och om igen, kompisen fortsätter vara elak, fortsätter säga onödiga kommentarer.
Pojk/flickvännen fortsätter bedra, eftersom partnern förlät förra gången borde han/hon göra det nu med.
Hon/han kan aldrig gå vidare utan mig, tänker den säkert.

Det här blev djupt men jag blir så jävla trött på alla som tar allting för givet hela tiden, tror att folk kan ta hur mycket skit som helst. När man inte säger nått rakt ut betyder det inte att man är feg, man orkar bara inte ta den meningslösa kampen. För tillskillnad från kompisen som har svikit en vill man inte såra någon, man bryr sig om den vännen.

Folk borde tänka på det, innan dom blir den ensammaste i sverige.
Tro mig mina vänner, folk kommer tröttna på dig också.